Lite kort om vår pjäs från pressreleasen
Framtiden är här, brukar man ibland säga, för att väcka uppmärksamhet och för att ge perspektiv på tillvaron.

När det gäller Orwells 1984 har vi redan upplevt den framtid som skildras, men i Kallocain skriven av Karin Boye utgiven 1940, är framtiden fortfarande framför oss. I Kallocain skildras en framtid från 2000-talet.

Staten har byggt upp ett fullständigt kontrollnät, som gjorde det möjligt att få veta om någon begått en olaglig handling eller kunde misstänkas för detta.

Känns det igen?

Se den spännande och aktuella pjäsen ”Din Tanke Är Statens Egendom” fritt efter Karin Boyes roman ”Kallocain”
På Lilla Teatern Stortorget 1 - 046-125101

Hösten 1940 gavs Karin Boyes dystopiska roman Kallocain ut. Den utspelar sig i en totalitär stat på 2000-talet och har fått sin titel från det medel som huvudpersonen Leo Kall uppfinner. Med Kallocain i blodet avslöjar människor sina innersta tankar och känslor, och det blir därmed möjligt för staten att kontrollera, och döma, inte bara medborgarnas handlingar utan även deras tankar. 

Romanen handlar mycket om motstånd; i romanvärlden bildas en motståndsrörelse och dessutom gestaltas Leo Kalls utveckling mot ett uppror mot statens värderingar. 

Kort presentation av Boye och Kallocains kontext
Karin Boye levde mellan år 1900 och 1941. Hon föddes i Göteborg och växte, från år 1909, upp i Huddinge. Hon debuterade 1922 med diktsamlingen Moln och fortsatte efter denna att producera skönlitteratur resten av sitt liv, vilket resulterade i fyra diktsamlingar, tre novellsamlingar och fem romaner, varav Kallocain var den sista.

Förutom skönlitterärt skrivande ägnade sig Boye även åt litteraturkritik och arbete som tidskriftsredaktör. Hon skrev bland annat för Socialdemokraten och Arbetet, och hon var under en period styrelse- och redaktionsmedlem i den vänsterradikala Clarité. Utöver detta var hon även verksam som översättare och lärare. Boye har ofta, liksom många andra kvinnliga författare, ansetts vara världsfrånvänd och upptagen av personliga problem, men hon var, både i sitt skönlitterära skrivande och i litteraturkritiken och essäistiken, tidsmedveten och politiskt radikal. Hon påverkades av Elin Wägner och kretsen kring tidskriften Tidevarvet, och engagerade sig mot kvinnoförtryck, fördomar, krig och diktatur.4 Hon var även en del i samtidens modernistiska fält. Från sin debut och framåt allierade hon sig med det internationella avantgardet, som inspirerats av bland annat Nietzsche, i sin strävan att genomföra ett kulturellt nyskapelseprojekt.  

Referat av handling
Kallocain handlar, enligt Karin Boyes egna ord, om ”tillståndet i nästa århundrade, då några stora totalitära stater slåss om världsherraväldet och Staten har individen helt i sin hand”

Romanen inleds med en metatext där huvudpersonen Leo Kall beskriver hur han känner att han måste skriva denna bok trots att han inte fått någon order om att göra det. Han befinner sig i romanens nu som fånge i Universalstaten och berättar retrospektivt om tiden innan tillfångatagandet då han levde i Kemistad nr 4 i Världsstaten, den andra av de två totalitära staterna. Leo upplever inte att tillvaron som fånge skiljer sig nämnvärt från den han förde som fri medborgare, bortsett från att han då levde tillsammans med sin fru Linda och deras barn.

Återblickarna är från den tid då Leo just har uppfunnit ett medel, Kallocain, som får människor att tala sanning. Han får tillstånd att göra experiment på mänskligt materiel och blir tilldelad en kontrollchef vid namn Edo Rissen. Under Kallocainexperimenten kommer information om en oorganiserad motståndsrörelse fram. 

Uppfinningen, och uppgifterna om denna rörelse, väcker polischefens intresse och Kallocainundersökningarna utökas. Så småningom införs även en lag mot statsfientliga tankar, vilken blir möjlig att tillämpa i och med Leos uppfinning. Under handlingens gång utvecklas Leo från att vara en lydig medborgare till en mer kritisk och reflekterande sådan. Boyes roman avslutas med en efterskrift av Censorn i Universalstaten där denne beskriver innehållet i Leo Kalls roman som omoraliskt.